Ångesten övervinner allt
-
Indeed, ångest är mitt liv. Jag vaknar med ångest, jag går och lägger mig med ångest och oro inför morgondagen. Jag är medveten att det vanliga mönstret är omvänt men jag är diagnostiserad med “borderline” sedan ganska många år tillbaka och sen PTSD efter händelser som förstörde mitt liv och min tillvaro ytterligare. Jag försöker verkligen, verkligen att inte självskada men givet att det varit mitt safe space och det som gjort att jag klarat av att jobba och whatever else jag behöver göra är det svårt att lägga undan. Detta har pågått så många år att jag vet inte vad jag ska göra. Jag är lost, vilsen, förstörd och har ingen kompass som pekar i rätt riktning. Min psykiater verkar helt oberörd av hur jag har det. Hennes enda agenda är att jag ska sluta med den lilla dosering bensodiazepiner jag har nu. Detta trots att hon vet att jag mått långt bättre med en högre dosering i kombination med andra preparat. Det är min kropp, varför förtjänar jag inte att må bra som andra? Vem skulle neka en diabetiker insulin om de kom in till sjukhuset? Det är inget nöje för mig att ta tabletter under dagen, det är bara nödvändigt för att jag ska överleva. Överleva, det känns konstigt att skriva ens. Jag vet inte om jag är här imorgon.
Indigo Habahy TrådstartarenIndeed, ångest är mitt liv. Jag vaknar med ångest, jag går och lägger mig med ångest och oro inför morgondagen. Jag är medveten att det vanliga mönstret är omvänt men jag är diagnostiserad med ”borderline” sedan ganska många år tillbaka och sen PTSD efter händelser som förstörde mitt liv och min tillvaro ytterligare. Jag försöker verkligen, verkligen att inte självskada men givet att det varit mitt safe space och det som gjort att jag klarat av att jobba och whatever else jag behöver göra är det svårt att lägga undan. Detta har pågått så många år att jag vet inte vad jag ska göra. Jag är lost, vilsen, förstörd och har ingen kompass som pekar i rätt riktning. Min psykiater verkar helt oberörd av hur jag har det. Hennes enda agenda är att jag ska sluta med den lilla dosering bensodiazepiner jag har nu. Detta trots att hon vet att jag mått långt bättre med en högre dosering i kombination med andra preparat. Det är min kropp, varför förtjänar jag inte att må bra som andra? Vem skulle neka en diabetiker insulin om de kom in till sjukhuset? Det är inget nöje för mig att ta tabletter under dagen, det är bara nödvändigt för att jag ska överleva. Överleva, det känns konstigt att skriva ens. Jag vet inte om jag är här imorgon.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har blivit ivägkörd med psykiatrins mobilteam i “bästa fall” och haft fyra polisbilar utanför i värsta bara därför att jag tycker att det är jag som bestämmer över min kropp. Fine, jag förstår att andra människor inte kanske vill se någon annan skada sig själv men jag gör det generellt i min egen lägenhet. Varför ska då polis “eskortera” mig till psykakuten där ingen vård ges. Det är ett fängelse som drivs av sjukhuset, inget mer.
This reply has been reported for inappropriate content.
Hej
Jag är i princip i samma sits som dig (förutom; inte borderline. Andra diagnoser). Jag håller med om allt du skriver. Och jag önskar att fler faktiskt förstod/förstår hur förödande ångest kan vara för en del av befolkningen (för jag tror inte det är bara du och jag som tänker, känner och lever såhär). Min sjuksköterska och de få läkarna som är tillgängliga vill och har tagit bort den tidigare benzodiazepinen jag haft som hjälpt och ersatt den med en annan som är ett skämt om jag ska vara ärlig. En medicin som egentligen är till för epileptiker…
Det är som du säger för mig också det är för att överleva.
Jag tror på absolut självbestämmande. Som du skriver varför får jag inte göra vad jag vill med min kropp. Så länge man inte gör det så att det skadar andra. Det enda undantaget då man inte får bestämma själv borde vara när man har begått ett brott eller när man är en genuin risk gentemot andras säkerhet.
Jag tog upp en relaterad sak till detta med min sjuksköterska för ett tag sen. Jag har tänkt det länge och haft denna moraliska/etiska tanken länge; det ska inte vara straffbart att ha planer på att ta sitt liv eller skada sig själv (oberoende av hur man skadar sig). För det är det det är i Sverige och många andra länder. Straffbart. Om du har dessa tankar eller gör något med dem/sätter dem i verk blir du tvångsinlagd. (Vilket är ett ord jag knappt förmår mig kan skriva. Och är inget jag kan säga eller prata om. Nu är första gången jag skriver det ordet som någon annan kan se. Nog om just det). Även om du inte är en fara för andra eller helt har tappat kopplingen till verkligheten (psykos). Det borde vara olagligt att det är straffbart i min åsikt. Däremot, istället, bör det finnas ett helt buffébord av behandlingar/hjälp som erbjuds helt öppet när någon behöver det. Men man ska få välja själv om man vill ta/testa något från “buffén”. Och man ska få kunna göra valet att man inte vill ha något utan att bli straffad.
Jag vet att detta kan vara en kontroversiell ståndpunkt i denna moral- och etikfråga. Men det är vad jag tycker. Tvångsinläggning (LPT) har förstört mig totalt, ruinerat mig, förgjort mig och har förändrat mig mer än vad jag trodde var möjligt (till det negativa). Jag lider fortfarande som om det hände igår, nu 11 år senare. Fick och har fortfarande PTSD av det och allt omkringliggande. Du har rätt det är ett fängelse som drivs av och inuti ett sjukhus. Maskerat som om det vore vilken avdelning som helst på sjukhuset. Men bakom stängda dörrar (låsta i detta fallet) är det inget annat än ett ställe som skapar sjukdomar, inte hjälper och aktivt skadar de som måste vistas där mot sin vilja, med i många fall allvarliga livslånga konsekvenser för personen.
Jag vet inte om det var något av detta du vill höra. Det är inte särskilt peppande eller hoppfullt. Jag har tyvärr ingen lösning på något .Det enda jag kan skriva är att jag känner och tänker samma som dig och är i en väldigt liknande sits, så du är inte ensam där.
Jag är helt ny här och detta är mitt första svar på forumet, så jag har dålig koll på vad andra vill ha som svar. Så ursäkta om detta är bortom vad som är okej att skriva.
Finns nån som vill prata
Hej Jag är i princip i samma sits som dig (förutom; inte borderline. Andra diagnoser). Jag håller med om allt du skriver. Och jag önskar att fler faktiskt förstod/förstår hur förödande ångest kan vara för en del av befolkningen (för jag tror inte det är bara du och jag som tänker, känner och lever såhär). Min sjuksköterska och de få läkarna som är tillgängliga vill och har tagit bort den tidigare benzodiazepinen jag haft som hjälpt och ersatt den med en annan som är ett skämt om jag ska vara ärlig. En medicin som egentligen är till för epileptiker… Det är som du säger för mig också det är för att överleva. Jag tror på absolut självbestämmande. Som du skriver varför får jag inte göra vad jag vill med min kropp. Så länge man inte gör det så att det skadar andra. Det enda undantaget då man inte får bestämma själv borde vara när man har begått ett brott eller när man är en genuin risk gentemot andras säkerhet. Jag tog upp en relaterad sak till detta med min sjuksköterska för ett tag sen. Jag har tänkt det länge och haft denna moraliska/etiska tanken länge; det ska inte vara straffbart att ha planer på att ta sitt liv eller skada sig själv (oberoende av hur man skadar sig). För det är det det är i Sverige och många andra länder. Straffbart. Om du har dessa tankar eller gör något med dem/sätter dem i verk blir du tvångsinlagd. (Vilket är ett ord jag knappt förmår mig kan skriva. Och är inget jag kan säga eller prata om. Nu är första gången jag skriver det ordet som någon annan kan se. Nog om just det). Även om du inte är en fara för andra eller helt har tappat kopplingen till verkligheten (psykos). Det borde vara olagligt att det är straffbart i min åsikt. Däremot, istället, bör det finnas ett helt buffébord av behandlingar/hjälp som erbjuds helt öppet när någon behöver det. Men man ska få välja själv om man vill ta/testa något från ”buffén”. Och man ska få kunna göra valet att man inte vill ha något utan att bli straffad. Jag vet att detta kan vara en kontroversiell ståndpunkt i denna moral- och etikfråga. Men det är vad jag tycker. Tvångsinläggning (LPT) har förstört mig totalt, ruinerat mig, förgjort mig och har förändrat mig mer än vad jag trodde var möjligt (till det negativa). Jag lider fortfarande som om det hände igår, nu 11 år senare. Fick och har fortfarande PTSD av det och allt omkringliggande. Du har rätt det är ett fängelse som drivs av och inuti ett sjukhus. Maskerat som om det vore vilken avdelning som helst på sjukhuset. Men bakom stängda dörrar (låsta i detta fallet) är det inget annat än ett ställe som skapar sjukdomar, inte hjälper och aktivt skadar de som måste vistas där mot sin vilja, med i många fall allvarliga livslånga konsekvenser för personen. Jag vet inte om det var något av detta du vill höra. Det är inte särskilt peppande eller hoppfullt. Jag har tyvärr ingen lösning på något .Det enda jag kan skriva är att jag känner och tänker samma som dig och är i en väldigt liknande sits, så du är inte ensam där. Jag är helt ny här och detta är mitt första svar på forumet, så jag har dålig koll på vad andra vill ha som svar. Så ursäkta om detta är bortom vad som är okej att skriva.
Qqq
Indigo Habahy TrådstartarenJag är kvar.
Indigo Habahy TrådstartarenVi tycks ha lika syn på mycket av de mest negativa delarna kring den psykiatriska “vården” i Sverige. Det borde förstås vara självklart att vi har fullständig kroppslig autonomitet med ytterst få undantag precis som du skriver vad gäller om en person begått brott eller är i färd att göra så.
Inom psykiatrin behandlas man tvärtom. Man får bevisa sin oskuld när man väl blivit anklagad för att hålla tankar som kanske inte alls stämmer. Detta i en miljö som jag inte kallar fängelse utan anledning.
Hej!
Jag lever också i en bubbla av ångest och skriker efter hjälp från vården! Har fått diverse alt diagnoser men aldrig någon utredning.
Just nu går mitt liv ut på att besegra mon ångest och tyvärr gör jag oftast det på destruktiva sätt. Jag har en tomhet inom mig och kan aldrig känna mig nöjd. Överkompenserar allt för att försöka få folk att gilla mig, säger aldrig nej och har blivit så brutalt utnyttjad pga det och tillåtit det. Jag ger och ger men får knappt något tillbaka. Har stött bort så många i mitt liv pga osäkerhet eller att jag känner att jag inte får någonting tillbaka.
Nu sitter jag här, ensam utan vänner, jobb eller socialt liv. Isolerar mig och vill knappt gå ut. Har min familj med make och 4 barn och jag lider pga hur min ångest påverkar dom negativt..
Du är verkligen inte ensam! Att försöka förändra sig själv efter så många år är brutalt jobbigt. Jag vet hur jag vill vara men jag hittar inte dit pga min ångest över konstant allt! Jag fastnar i orimliga tankar och krav om vad lycka och att vara nöjd är. Jag har en tomhet inom mig som jag aldrig lyckas fylla och jag känner att jag alltid saknar något.
Mitt mål är att jag ska må bra och att lyckas känna att det är okej att inte orka eller må toppen jämt. Sluta försöka få bort mima tankar och möta dom. Börja ta hand om MIG och inte alla andra. Det är en lång väg, jag kommer gå steg framåt och bakåt, och det är då jag behöver hjälp med hur jag ska handskas med min ångest på ett bra sätt.
Om du vill ha någon att prata med så finns jag, att prata är faktiskt ett av mina knep för att minska ångesten! Varma hälsningar Anneli
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.